Den här debattartikeln var införd i dagens HN:

2407641096I den artikelserie HN haft om förtätning i Varberg har det ofta framskymtat att kommuninnevånarna vill behålla ”småstaden” medan politikerna vill bygga en ”storstad”. För min del handlar det inte alls om detta utan i stället om att inse att Varberg, oavsett vad vi tycker om det, inte längre är en småstad.

Storleksmässigt är det numera bara cirka 35 kommuner som är större än Varberg, medan det finns 255 som är mindre. Ser vi på ökningstakten blir det ännu tydligare. Bland jämförbara kommuner är det bara ett antal kranskommuner till Stockholm, universitetsstaden Växjö och vår granne Kungsbacka som växer lika snabbt som vi.

Vi bor alltså numera i en attraktiv medelstor kommun med stor inflyttning. Detta måste få konsekvenser för vårt sätt att planera och bygga bostäder. Bostadskön är lång och kan bara kortas genom nyproduktion. Men behovet är inte statiskt och det blir därför nästan omöjligt att ”bygga fatt kön”. För inflyttningen gör att ”mållinjen” hela tiden flyttas framåt.

Vad kan vi då göra? För mig som (C) är det naturligt att fundera över om vi inte som en dellösning kan stimulera boende i hela kommunen. Det handlar inte bara om bostäder utan också om att kunna erbjuda tillgång till jobb, bra service och fungerande kommunikationer i hela kommunen.

På många mindre orter är tillgången till attraktiva lägenheter en viktig nyckel, inte minst för att få igång lokala flyttkedjor som frigör villor för t ex barnfamiljer. Här har det kommunala bostadsbolaget en viktig roll och jag har vid flera tillfällen lagt förslag som skulle tvinga dem att bygga mer utanför stan, bl a genom att strama upp ägardirektiven och dela bolaget i två, varav det ena bara fick bygga utanför stan. Inget av dessa förslag gick naturligtvis igenom!

Ett annat förslag vi drivit, nu på väg att genomföras, är en översyn av ett antal fritidshusplaner. Detta handlar om att öka byggrätterna så att folk har lättare att helårsbo där. I dag permanentas cirka 75 fritidshus per år, kan vi öka den takten innebär också detta en avlastning för stan.

Även med sådana åtgärder kommer dock det huvudsakliga trycket att vara på stadsområdet. Om vi inte vill att det ska växa i allt glesare årsringar ut på åkermarken måste vi se till att utnyttja marken bättre än hittills. Detta innebär att bygga tätare och högre när vi bygger på ny mark men fortfarande ha tillräckligt med grönytor och natur.

För att minska bilberoendet måste vi också planera ett samhälle som bättre kan utnyttja kollektiva transporter. Då är det också bra att inte städerna är allt för utspridda.

I det befintliga bostadsbeståndet handlar det på motsvarande sätt om förtätning, inte överallt och till varje pris men där det är lämpligt. Detta får prövas från fall till fall och då får vi väga behovet av flera bostäder och tankegångarna i kommunens översiktplan mot exempelvis bevarandevärden för enskilda hus eller hela miljöer. Till hjälp har vi ett par inventeringar vi gjort på senare år, dels över centrum och dels över hela stadens kulturmiljöer.

Om jag lärt mig något efter alla år i byggnadsnämnden så är det att vi tyvärr aldrig kan tillfredsställa alla. Styrkan är då att lagstiftningen säger att vi ska höra berörda före beslut och att det går att överklaga innehållet i beslutet och inte bara av formella skäl. Detta är faktiskt ganska ovanligt i kommunal verksamhet och jag tror det är oerhört viktigt att vi vårdar denna rättighet, även om det innebär att en del ärenden på det sättet kan fördröjas.

Stefan Stenberg (C), ordförande, byggnadsnämnden, Varberg

Länk till debattartikeln